Cornyz noveller

Minns du mig? frågade rösten i huvudet.
Rösten, som hade funnits bredvid honom i tjugo år, hade börjat blekna.
Minns du mig? Frågade den igen, mer desperat.
Han letade och letade i tankarna efter ett minne, men kunde inte hitta något.
Det enda han visste var, att han kände rösten bättre än han kände sig själv.
Rösten grät, det gjorde ont i hans bröst när rösten grät. Den grät för att den var trasig, den skulle aldrig få prata mer.
Plötsligt mindes han. Bilderna for framför hans ögon en efter en, han mindes alltihop, och när han insåg vilket monster han hade varit föll han till golvet och grät tyst, precis som rösten i huvudet.
Du minns nu, eller hur? frågade rösten. Minns du nu?
Jag minns nu, svarade han tyst. Jag minns, Bill. Jag minns.

Dagen rusade förbi, i takt med att Sara stressat rusade från samtalsrum till samtalsrum. När det äntligen blev dags för lunchrast var hon så slut att hon somnade i soffan i personalrummet. Men inte fick hon sova länge, efter tio minuter vaknade hon av att dörren slogs upp. In kom Mrs Shärf, Saras avdelningschef, den suraste människan i Berlin.
- Så här ligger du och sover, medan vi andra arbetar häcken av oss?
Hon stod plötsligt mitt emot Sara, och hon såg inte glad ut.
- Men jag har lunchrast i en halvtimme till, svarade Sara förvånat.
- Så du menar att vi på DKW, stans bästa sjukhus som förväntas riskera våra liv för patienterna, ska låta en lunchrast komma emellan möjligheten att rädda liv?
- Det var inte så jag menade, Mrs Schärf... började Sara, men blev avbruten.
- Jag har bokat ett möte för dig med en patient som jag vill att du ägnar lite extra tid åt. Han skrevs in här på avdelningen igår. Om det finner sig så att ni kommer bra överens så kan jag till och med överväga att skriva över honom på er.
Sara fylldes med inombordlig lycka. Hennes första riktiga patient. Hon kände på sig att det skulle gå bra.

Hon följde efter Mrs Schärf till rummet där hennes allra första patient bodde. Innan Mrs Schärf öppnade dörren, räckte hon över journalen.
- Jag vill att du läser den här innan du träffar honom, sa hon. Det är viktigt att känna till alla detaljer, du vill inte trampa på några ömma tår.
Journalen sa inte speciellt mycket, det enda som stod där var att han, när han kom till sjukhuset, var väldigt dåsig och trasig. Han har inte pratat alls sedan dess, och de gissar att han är runt tjugofem år.
- Har han inget namn? frågade hon Mrs Schärf.    
- Han säger nästan ingenting alls, och när han kom hit fanns inga papper alls på honom, så vi vet ingenting. Men vi kallar honom för Bill, för det är namnet han brukar skrika när han drömmer. Vi antog att namnet måste ha någon slags anknytning till honom, och eftersom det är det enda vi någonsin fått ur honom så fick det bli så tills vidare.
Mrs Shärf öppnade försiktigt dörren och tittade in, som för att försäkra sig om att allt var i sin ordning, och släppte sedan in Sara.
- Bill, sa hon med försiktig stämma. Bill, detta är Sara Hoffman, hon är kurator på sjukhuset. Hon skulle vilja prata lite med dig, om det är okej?
Mannen, Bill, svarade inte. Han satt bara på sin stol i sitt nattlinne och tittade ut genom fönstret. Utanför fönstret satt en vacker korp, svart som natten. Bill släppte inte korpen med blicken, det enda tecken på att han levde var att blicken följde fågeln.
- Jag lämnar dig här en stund, sa Mrs Schärf och gick mot dörren. Ring om det blir problem.
När Mrs Schärf stängt dörren om sig drog Sara ett djupt andetag och gick försiktigt fram till Bill. Hon drog ut en stol och satte sig bredvid honom, så att hon såg hans profil.
Plötsligt kändes det som om någon hällt iskallt vatten på henne.
Hon tittade länge på ansiktet, ett ansikte som hon, i sina unga år, tillbringat hela nätter åt att studera.
- Jag kommer tillbaka om ett ögonblick, viskade hon och skyndade ut ur rummet.
Väl ute fick hon syn på Mrs Schärf som stod vid receptionen.
- Jag vet vem han är! utbrast hon, och skrämde nästan livet ur Mrs Schärf när hon uppenbarade sig.
- Vad menar du? Varför ringde du inte?
- Jag vet vem mannen där inne är! Sara var så ivrig att hon inte kunde stå still.
- Vad menar du med det? Har han pratat med dig? Det är omöjligt! Han har inte sagt ett ord sedan han kom hit.
- Nej han har inte pratat, men jag känner igen honom. Jag vet vem han är!
Mrs Schärf tittade på Sara som om hon vore galen, och hade hon inte vetat bättre själv hade hon trott att hon var det också.
Mrs Schärf svarade inte, utan såg bara väldigt förvånad ut, så Sara fortsatte.
- Min patient är inte Bill. Han är Tom Kaulitz.

- Tom...? Sara närmade sig försiktigt stolen där hon satt förut.
Tom reagerade inte alls på att hon uttalat hans riktiga namn, och för en stund blev Sara rädd att hon hade haft fel. Men så såg hon hans födelsemärken. Ingen annan hade likadana, förutom...
Sara rös när hon tänkte på det. Inte konstigt att han farit illa när de talade till honom med namnet Bill. Hon kunde inte ens föreställa sig hur det kunde kännas för honom.
- Tom, sa hon igen med säkrare röst. Känner du igen namnet Tom? Det är ditt namn, du heter Tom.
För ett ögonblick släppte Tom blicken från korpen som fortfarande satt på sin gren utanför fönstret, och sänkte den ner mot fönsterbrädan. En sekund senare satt blicken som fastklistrad på korpen igen.
Det var iallafall en reaktion, tänkte Sara och blev stolt. Hon hade nått fram.
- Jag ska lämna dig ifred nu Tom, sa hon så lugnt hon kunde. Jag kommer tillbaka lite senare och tittar till dig, okej?
Hon sträckte fram handen för att röra vid hans axel, men drog tillbaka den i sista sekund. Han behöver inte fler chocker nu, tänkte hon.
Innan hon stängde dörren stod hon länge och tittade på hans ryggtavla där han satt och stirrade ut genom fönstret.
Stackars Tom, tänkte hon. Vad har hänt med dig?
Plötsligt kände hon hur någonting landade på hennes axlar.
Ett ansvar.
- Jag ska hjälpa dig att hitta dig själv igen, viskade hon, sedan stängde hon dörren.

Ser du vad du har gjort nu? Rösten skrek i huvudet. Du har förstört alltihop!
Tom höll för öronen och skrek i ett desperat försök att stänga ute rösten, men den skrek bara allt högre.
Förstår du inte? Detta är ditt fel, bara ditt fel! Det var du själv som gjorde detta mot dig, du måste leva med konsekvenskerna.
NEJ! Tom försökte vrida sig i sängen, men plötsligt var han som förlamad. Han försökte skrika på hjälp, men läpparna var hopsydda med taggtråd.
Han blundade och försökte få rösten att sluta skrika, men när han öppnade ögonen igen låg han inte längre i sin sjukhussäng.
Han stod på ett tak.
Han vände sig om och fick syn på Bill, han stod fem meter ifrån honom.
Bill, viskade Tom och sträckte ut en hand, men Bill såg bara på honom med kolsvart blick.
Du gjorde detta mot dig själv, sa Bill, men rösten var inte hans. Han rörde knappt ens på läpparna.
Bill rusade mot Tom och knuffade honom ner för taket.
Han föll handlöst, men kände ingenting, varken rädsla eller lättnad.
Han föll i en evighet utan att ens närma sig marken. En korp, svart som natten flög bredvid honom.
Tom...? Korpen talade till honom. Den uttalade hans namn.
Tom.

Det var med ett lustigt pirr i magen som Sara steg upp dagen därpå. För första gången sedan hon kom till Berlin kände hon verkligen att hon hade en uppgift att slutföra. Hon hade ett ansvar, och hon visste att hon skulle göra allt för att hjälpa Tom att hitta tillbaka till sig själv. Det kändes som att hon hade det viktigaste uppdraget på jorden, och hon var stolt över det.
Hon kom på sig själv med att välja ut kläder extra noga, även fast hon skulle ha sjukhusrocken på sig hela dagen, och hon sminkade sig till och med.
Hon kunde inte låta bli att le åt sig själv, så patetiskt hon var. Tom var bara hennes patient nu. Hon skulle hjälpa honom för att han var sjuk, ingenting annat.
När hon checkade in för dagen ögnade hon igenom sitt schema, och upptäckte att Mrs Schärf skrivit av henne från Toms behandling. Hon gapade, om det var någon här som visste så mycket om Toms bakgrund, så var det hon. Hon kunde hjälpa honom att minnas, att glömma och att förlåta.
Hon sökte upp Mrs Schärf på kontoret.
-    Varför har du skrivit av mig från Tom Kaulitz? Frågade hon direkt när hon steg in.
-    God morgon på dig också, svarade Mrs Schärf barskt och slog upp blicken från sin dator. Det är så här, att jag har haft ett möte med sjukhusets alla avdelningschefer, och vi är överens om att det blir bäst så. Han behöver vanlig behandling, ingen psykiatrier.
-    Men om han ska kunna hitta tillbaka till sig själv så behöver han hjälp! Och jag kan hjälpa honom. Jag kan hans bakgrund, jag kan hans liv.
-    Det är precis det som är problemet, Ms Hoffman, avbröt Mrs Schärf. Vi vill inte pressa honom.
Sara var så arg att hon kokade när hon lämnade Mrs Schärfs kontor. Hon visste att hon var den bästa personen för Tom, hon visste att hon kunde hjälpa honom.
Inne på kontoret satte hon sig ner och försökte samla sig. Hon plockade fram fotografiet på Bill och granskade det.
-    Säg mig Bill, vad har hänt med din bror? Vad har hänt med dig?
Sara kom ihåg hur Mrs Schärf sagt att Tom drömde mycket om Bill.
Jag måste ta reda på vad som hände, tänkte hon. Hon slog på sin dator och började sin research. Efter tio minuter fick hon tag på en hel massa artiklar om olyckan.
”TONÅRSIDOLER I TRAGISK BILOLYCKA” och ”TOKIO HOTEL-TVILLINGARNA SKILJS ÅT”
Bilden på olyckan, bilen, trädet, fick Saras frukost att göra uppror, och hon kräktes rakt ner i papperskorgen.
Det kan inte vara sant, tänkte hon. Alla dessa år, och ingenting har nått mig.
Hon bestämde sig för att ta ledigt resten av dagen och gå för att prata med Tom. Hon måste hjälpa honom.

-    Tom..? hon satte sig ner på samma stol som dagen innan, Tom satt fortfarande och stirrade ut genom fönstret, men korpen var inte kvar.
Hon tittade länge på honom, hans blick följde grenarna som rörde sig av den kalla vinden.
-    Tom jag... började hon, men visste inte hur hon skulle säga allt hon ville säga.
-    Jag vet vem du är... och jag... tänker du ofta på honom?
Ögonen flackade, en reaktion.
Hon kunde se hur hans inre arbetade med att minnas, hon ville inte överarbeta honom så hon lämnade ämnet.
-    Fint väder, inte sant? När du känner dig lite piggare kan vi gå på promenad där ute. Hon nickade ut mot sjukhusets innegård. Det är så fint där ute Tom, du skulle tycka om det, i sommar kommer det finnas massor med gräs och blommor, då kan vi sitta ute hela dagarna. Tycker du om blommor, Tom?
Han stängde plötsligt ögonen och drog in andan, som om han försökte känna doften av något. Sedan öppnade han dem, och allt var som vanligt igen. Han fortsatte stirra ut.
-    Jag ska bevisa för dig, att du kan lita på mig, viskade hon knappt hörbart. Jag ska kämpa för dig.
Dörren öppnades och en sjuksköterska kom in.
-    Du ska inte vara här, sa hon när hon fick syn på Sara. Besökstiden har inte börjat än, du får vänta utanför.
-    Jag är kurator här, jag pratar bara lite med Tom.
-    Du får inte prata med honom, du är inte skriven här. Det är bara jag och Mrs Schärf som får vara härinne, såvida det inte är besökstid.
Mrs Schärf uppenbarade sig i dörren.
-    Vad gör du här, du har patienter att ta hand om? Hon blev mycket irriterad.
-    Jag är här, Mrs Schärf, därför att jag skulle riskera mitt liv för den här patienten. Det är väl vad vi förväntas göra på DKW, inte sant? Jag skulle riskera mitt liv för att hjälpa Tom.

Genom livet plågas vi. Varje sekund kan för vissa av oss vara tortyr. Att andas kan kännas som oväsentligt. Vi vill bara dö ibland, trötta på livets grymhet och all brist på kärlek. Ändå kan vi inte dö, vi vågar inte. För vem av oss vet egentligen vilka plågor som kan möta oss efter döden? Vilka svårigheter som vi kan ställas inför. Det okända skrämmer mer än det kända. Men det finns vissa fall, då döden är enklaste utvägen. När världen gett upp hopp om människan tappar även han hoppet om världen. Levande döda vandrar vi runt på denna jord, utan varken hopp eller tro. Vi blir fångar i vår egen kropp, rösterna i ditt huvud äter upp dig inifrån för att få komma ut. Endast döden kan stilla den plågan. Då blir döden en frihet, och världen blir fängelset vi lämnar bakom oss.
Har du någonsin tänkt på det? Du är fångad i världen, hur du än gör så kan du aldrig ta dig härifrån. Du är fast tills den dagen du ger upp ditt liv. Är livet verkligen så mycket bättre, när du är levande död?

Sara slängde sig på sängen och andades ut. Dagen på sjukhuset hade varit en av de värsta, inte en minut hade gått utan att hon oroat sig för Tom, och på lunchrasten satt hon hos honom hela tiden. Hon hade inte gjort några större framsteg, men det var inte heller någonting hon hade räknat med. Han behöver mer tid.
Mobiltelefonen ringde, så Sara skyndade sig bort till bordet där den låg, för att svara. Hon hade varit så upptagen med jobbet att hon inte hunnit fixa en riktig telefon än.
- Sara? hördes en välbekant röst i luren. Det är Malin, hur har du det nere i Tyskland?
Sara fylldes av ett välbehag. Älskade Malin, bästa vän.
- Hej Malin, svarade hon. Det är helt underbart härnere, du måste verkligen komma och hälsa på mig!
- Jag får göra det. Vem vet, vi kanske råkar stöta på Tokio Hotel haha!
Sara blev med ens tyst. Hon hade inte hunnit berätta om Tom. Tänk hur förkrossad Malin skulle bli. Hon skulle aldrig kunna tänka sig att hennes största tonårskärlek kunde bli så trasig.
Då slog det Sara. Hon skulle inte låta honom försvinna för att sjukhuset inte visste vad de gjorde. Hon skulle inte låta honom gå sönder mer.
- Jag måste... åka till jobbet nu, sa hon i telefonen. Jag ringer dig imorgon.
Medan hon slängde på sig sin röda rock och skyndade ner för trapporna med håret fladdrande i ansiktet hade hon bara en enda tanke i huvudet.
Håll ut, Tom! Jag ska göra dig hel igen.

- Tom..., Sara närmade sig försiktigt stolen där han som vanligt satt och tittade ut genom fönstret. Det var mörkt ute nu, men trädgården lystes upp av lyktor som var utplacerade lite här och där.
Hon drog fram en stol och satte sig bredvid honom, och tittade ut genom fönstret.
- Det är fint, inte sant? frågade hon och nickade utåt.
De satt tysta en stund, och bara tittade ut.
Sedan vände Sara på sin stol, så hon satt mot Tom.
- Tom, sa hon tyst. Jag vet inte vad som har hänt med dig, men jag vill hjälpa dig. Jag tror inte att detta är det liv du vill leva, jag tror inte du vill spendera resten av ditt liv på ett psyksjukhus. Jag vill hjälpa dig att hitta tillbaka till livet, men då måste du hjälpa mig Tom.
Hon la försiktigt handen på hans hand, och kramade den mjukt.
- Du måste släppa in mig, Tom. Annars kan jag inte hjälpa dig.
Tom fortsatte titta ut på ingenting, och en stund trodde Sara att det var för sent. Att han redan hade gett upp, att han inte ville ha hjälp.
Men så kände hon. Hans hand spändes, han drog sakta ihop handen och formade den runt henens hand. Hon andades inte, utan tittade bara på Toms hand som sakta slöt sig kring hennes. En tår trillade sakta nerför hennes kind.

Resten av veckan satt Sara hos Tom varenda lediga sekund, hon åt till och med lunch inne på hans rum. Tom åt också, men inte när någon såg.
Sköterskorna ställde alltid in en bricka med mat, och när de kom tillbaka någon timme senare var den tom.

Nästa morgon gick Sara direkt till Mrs Schärf's kontor.
- Jag har lite nyheter om Tom Kaulitz, sa hon och satte sig i stolen mittemot.
Mrs Schärf tittade länge på henne, och skakade sedan på huvudet.
- Du ger då inte upp om den där pojken, eller hur?
Hon började bläddra i sina papper, och Sara väntade spänt på vad som komma skulle.
- Jag skulle kunna göra såhär, fortsatte Mrs Schärf. Du kan få en timme eller två om dagen tillsammans med honom. Men den enda tiden som finns är på kvällen. Det innebär fler arbetstimmar för dig. Självklart kan jag inte höja din lön för att du envisas med att byta patienter kors och tvärs. Se det som en fritidssysselsättning.
- Jag gör vad som helst för honom, Mrs Schärf. Jag ska rädda honom.
- Jo visst... mumlade Mrs Schärf. Du kan börja med ditt räddningsuppdrag redan ikväll.
Sara jublade inombords när hon lämnade kontoret.

Jobbtimmarna flög fram och Sara kände sig inte ens trött när hon stämplade ut, bytte om och gick upp mot Tom Kaulitz rum.
Det var tidig mars, och solen smälte sakta men säkert snön som låg över gräsmattan. Än så länge syntes inget tecken på vår, men det var bara en tidsfråga.
Sara öppnade dörren till Toms rum och kikade in. Först trodde hon att ingen var där, det var kolsvart. Men sedan såg hon att han låg i sängen.
Hon gick fram till sängkanten och satte sig på stolen. Tom sov. Han såg så fridfull ut, vem kunde ana vad som pågick i hans huvud?
Älskade Tom, tänkte Sara. Vad är det som händer egentligen?
Hon hade ännu inte fått minsta ledtråd om vad som hade orsakat Toms psykiska ohälsa. Kanske var det separationen från sin tvillingbror som låg i grunden, men han borde ju ha fått hjälp! Vem lämnar en sörjande desperat människa i sticket på det viset? Varför var det ingen som gjorde något innan det blev för sent?
- Bill! Tom viskade namnet ut i den stilla luften, och Sara ryckte till av förvåning. Det var första gången hon hörde hans röst.
Hon hade hört den så många gånger på TV och internet, aldrig kunde hon väl tro att första gången hon hörde den på riktigt skulle se ut såhär.
Det syntes på honom att han drömde, han såg inte lika fridfull ut längre. Han vred sig i sängen och verkade riktigt ångerfull. Sara la sin hand på hans i ett försök att lugna honom, men det hjälpte inte. Han började svettas från pannan och vred sig ännu mer. Han gnydde som om han försökte säga något, men orden kom aldrig ut.
Plötsligt såg Sara att tårar rullade ner för hans kinder. Han grät.
Hon försökte skaka på honom så att han skulle vakna ur drömmen av sig själv, men han förblev sovande. Ljuden som kom från hans mun blev mer och mer desperata, och likaså rörelserna. Det var som om han hade osynliga kedjor runt kroppen. Tårarna gick från små bäckar till stora hav, och han grät högt i sömnen.
Aldrig hade Sara sett något så ångestfyllt. Hon försökte återigen väcka honom, utan att skrämmas, men det var som om hans känsel var bortkopplad.
Hon skakade honom i armen och ropade tyst hans namn, och till sist satte han sig upp med ett skrik. Tårarna forsade, han fick syn på Sara bredvid sängen och drog tag i hennes arm.
Sara satte sig bredvid Tom på sängen och omfamnade honom. Han grät hejdlöst och smärtsamt, och Sara bara strök honom över ryggen och viskade i hans öra;
- Det är över nu.
- Det är aldrig över, viskade Tom tillbaka.


De följande dagarna fick Sara mer och mer kontakt med Tom. Han pratade inte så mycket, men han satt heller inte och stirrade ut genom fönstret. Sara anade början till skratt flera gånger, och det märktes att han trivdes i hennes sällskap.
Även Mrs Schärf hade märkt av förändringen, och kallade Sara till sitt kontor.
- Jaha du, fröken Hoffman, sa hon och stödde armbågarna på skrivbordet. Jag har noterat flera förbättringar gällande patienten Tom. Jag har hört att du spenderat mycket tid med honom de senaste dagarna?
- Ja det har jag Mrs Schärf, svarade Sara. Ur min synvinkel tycker jag att han verkar må mycket bättre.
- Jo, det verkar ju som det. Mrs Schärf öppnade Toms journal och ögnade igenom den. Stämmer det att han har pratat med dig?
- Ja det stämmer. Lite fåordig är han allt, men vad kan man vänta sig.
Mrs Schärf fortsatte läsa, stängde sen journalen och sköt den över bordet till Sara.
- Med tanke på hans förbättring de senaste dagarna, tack vare ditt engagemang, måste jag säga att jag hade för låga tankar om dig. Jag trodde inte att du skulle klara av ett sådant svårt fall som en första patient, men det verkar som att du vet vad du gör. Är du fortfarande intresserad av att bli Toms psykolog?
Sara kände hur lyckan svämmade över inombords, och hittade sin väg ut genom tårkanalerna.
- Självklart! utbrast hon tårögd och överväldigad. Jag vill inget hellre!
- Då gör vi så, sa Mrs Schärf.

Det var mer jobb än Sara trodde, att ansvara för en egen patient. Nu var hennes arbetssysselsättning inte bara att prata med Tom, utan även att se över alla papper, alla provresultat, ha möten med alla som tar hand om honom, skriva ut mediciner samt journaler och scheman. Det var lite som att ha ett eget företag.
Hon hade haft så fullt upp hela dagen att hon inte fick tid att träffa honom förrän på eftermiddagen. När hon kom in satt Tom på sängen och åt.
- Hej, kvittrade hon, ivrig att få berätta nyheten.
Tom sköt ifrån sig tallriken, och log mot henne. Hon smälte lite inombords.
- Jag har goda nyheter till dig, Tom, sa hon och satte sig på stolen bredvid sängen. Ska du inte äta mer?
Tom skakade på huvudet.
- Du tycker inte om att äta när folk ser, är det så? Det är nämligen ingen på sjukhuset som har sett dig äta.
Tom nickade tyst.
- Jag ska snart lämna dig ifred så du kan äta upp, men först måste jag berätta en sak för dig. Jag har fått jobbet som din kurator, så nu kommer jag kunna spendera mer tid här hos dig. Hur låter det?
Toms mun formade ett litet leende, så Sara antog att han blev glad.
- Detta betyder även att jag kommer vara den enda du behöver berätta saker för. Du kommer inte behöva ha flera kuratorer som kommer in och försöker få ur dig orden, utan du behöver bara prata med mig, närhelst du känner för det, okej?
Tom nickade, och tittade ner på sina händer.
- Är det något du vill berätta för mig nu, Tom? Frågade Sara.
Tom var tyst en lång stund, men sedan drog han ett andetag och öppnade munnen.
- Kommer jag bli frisk? viskade han.
Sara hörde tvivlan i hans röst, så hon tog hans händer i sina och mötte hans blick.
- Vad är det du vill bli frisk från? Frågade hon.
- Rösten.
Sara förstod direkt vilken röst det var han pratade om.
- Vill du berätta om rösten? Frågade hon varsamt och hoppades att han skulle släppa ut det.
Han satt länge och tittade ner på sina knän, som om han gick igenom ord för ord vad han skulle säga. Flera djupa andetag drogs innan han öppnade munnen.
- Jag har hört honom ända sedan olyckan, för fem år sedan. Först bara fanns den där, men sedan blev den arg. Han sa att det var mitt fel att han var död, att det var jag som borde vara det.
- Vad hände egentligen den där kvällen?
Toms ögon var tårfyllda när han berättade.
- Vi skulle åka hem, det var vinter och halt på vägen. Jag körde. Vi bråkade om något, men jag minns inte vad. Jag var sur för att han inte kunde ge sig. Sedan minns jag bara att ambulansen kom och hämtade oss, och jag fattade att vi hade kört av vägen. Det var mitt fel.
- Det var inte alls ditt fel, Tom.
Han grät tyst, och tittade bort.
- Jag vill bara att han ska försvinna! Utbrast han. Hela han! Inte bara kroppen, rösten också.
De satt länge och pratade, så länge att det han bli svart ute.
När Sara gick hem genom den stora staden tänkte hon på det Tom hade sagt. Att han inte orkade mer. Tänk om det redan var för sent? Tänk om hon inte kunde hjälpa honom att bli kvitt rösten i huvudet?
Det snöade lite, men annars stod allt still.

Det var torsdag. Den fulaste torsdagen på hela året. Regnet öste ner och det såg inte ut att bli bättre. Sara sprang i vattenpölarna till spårvagnen, med sin röda kappa flygande omkring sig. Vinden tog tag i hennes hår så att hon knappt såg någonting mellan lockarna.
Inne på sjukhuset möttes hon av Mrs. Schärf som snabbt visade henne in till sitt kontor.
- Det har varit en jobbig natt, började hon. Tom har varit helt ifrån sig. Ingen lyckades komma nära honom.
Sara blev kall, och fantasin skenade iväg. Skräckbilder dök upp i huvudet på henne och hon väntade sig det värsta.
- Han ligger på akuten nu, läget är inte bra. Han tog en överdos strax efter midnatt, och därefter har det bara gått utför.
Sara blev så chockad att hon inte visste vad hon skulle svara. Det enda hon visste var att hon måste till honom, nu!
- Han lämnade detta, Mrs Schärf lämnade över en lapp.

”Tack för att du försökte Sara”

Han tänkte försvinna. Vad hon än gjorde så skulle han alltid vara fast besluten av att avsluta allt. Hon skulle aldrig kunna rädda honom.
Hon tog ledigt resten av dagen, och satt hos honom i flera timmar. Han var kopplad till en respirator som höll honom levande. Hon tog hans hand och hoppades på att han skulle krama den tillbaka, men ingenting hände.
Ett par dagar passerade utan att någonting förändrades, och Sara blev tvungen att återgå till arbetet. Livet kretsade trots allt inte bara runt den där mannen. Andra patienter kom och gick, och Sara kunde tänka på annat än det hon fruktade allra mest.
Hon hörde honom om nätterna, hon hörde hur han grät och önskade att rösten skulle försvinna, och hon önskade att det fanns ett annat sätt.

Det hade hunnit bli mitten av mars, det mesta av snön hade smält och solen uppenbarade sig allt oftare. Trots det var det aldrig riktigt soligt.
Sara hade just avslutat sin lunch och gick för att besöka Tom, men istället fann hon läkare som sprang fram och tillbaka ifrån rummet. Hon greps av panik men blev samtidigt helt paralyserad. Hon stod och såg på när de rullade ut honom ur rummet, och halvsprang längs korridoren. Hon stod och såg efter dem samtidigt som hon i tankarna var bredvid honom. Hon kände att hjärtat brast inombords, och på så vis förstod hon att det var för sent.
Minuterna gick, eller om det var timmar, hon var inte säker.
Hon väntade utanför salen, och till slut kom läkaren ut. Han skakade på huvudet och tog av sig munskyddet.
- Vi gjorde allt vi kunde, men kroppen var nästan helt borta. Det var som om den hade gett upp.
Sara lyssnade inte mer, utan gick ut i regnet. Hon började gå längs med gatan utan något utsatt mål, hon bara fortsatte gå.
Hon tänkte på hur fort Tom hade blivit en del av hennes liv, och hur fort det hade förändrats.
Hon hade funnit honom, och sedan tappat honom.
Hon gick länge, länge, och tänkte på allt som varit. Hon var helt säker på att det fanns en mening med det, att det var ödet.

Det var en ovanligt regnig kväll i Berlin, Tyskland. Gatlyktorna lyste upp de tomma gatorna med sitt gulorange ljus. Inte en levande varelse i sikte. En kall vind satte träden i rörelse, annars var allt helt stilla.
Men så plötsligt, längs trottoaren, gick en flicka. Eller kanske en kvinna, det gick inte att se. Hennes ansikte skymdes av skuggor, och hon gick hukad som om hon frös, eller var olycklig. Kanske både och. Hon hade långt mörkt hår som droppade från regnet, och en röd kappa. Ansiktet var vackert blekt. Plötsligt stannade hon. Hon såg upp mot himlen, på stjärnorna. Det såg ut som om hon log åt dem.
Hon grävde i fickan tills hon fick fram ett foto. Hon stod länge och granskade det, sedan tittade hon mot stjärnorna igen, släppte fotot på den blöta marken och gick därifrån.
Hon var så upptagen med att försöka rädda hans liv, att hon inte insåg att det var han som räddat hennes.