Kapitel 1
Det var en ovanligt kylig kväll i Berlin, Tyskland. Gatlyktorna lyste upp de tomma gatorna med sitt gulorange ljus. Inte en levande varelse i sikte. Snön föll fridfullt över staden, men smälte så fort den nådde marken. Kvar fanns bara slask. Men såhär på kvällen var det ett fint slask. Det hade inte hunnit smutsas ner av avgaserna från bilarna. En kall vind satte träden i rörelse, annars var allt helt stilla.
Men så plötsligt, längs trottoaren, gick en pojke. Eller kanske en man, det var omöjligt att bestämma åldern i detta mörker. Hans ansikte skymdes av skuggor, och han gick hukad som om han frös, eller var olycklig. Kanske både och. Han hade inte mycket kläder, ett par ganska trasiga, slitna jeans, och en vanlig tjock tröja. Skorna såg ut att ha varit med ett tag. Han gick sakta, såg inte ut att vara på väg någonstans.
Plötsligt stannade han. Han såg upp mot himlen, på stjärnorna. Det såg ut som om han log åt dem. Han grävde i fickan tills han fick fram ett foto. Han stod länge och granskade det, sedan tittade han mot stjärnorna igen, släppte fotot på den blöta marken och gick därifrån.
I samma stund som han släppte fotot, släppte han även alla minnen av sin historia. I samma stund som han släppte fotot blev han en ny människa.
Berlin, måndag, tidig morgon
Sara släpade sig upp ur sängen, drämde till väckarklockan så den föll i golvet, och hasade sig fram till spegeln. Hennes korpsvarta hår trasslade sig, och ögonen var så trötta att man skulle behöva tejpa upp dem.
Hon rullade upp persiennen och såg ut på staden som redan klockan sju hade fyllts med liv.
Vissa var på väg till arbetet, andra på väg hem. Själv skulle hon åka med spårvagnen tre kvarter, ta bussen därifrån till sjukhuset hon arbetade på.
Sara var född och uppvuxen i Sverige, men båda hennes föräldrar var födda i Tyskland, och de hade länge kämpat för kärleken, då hennes mor bodde på västra sidan av muren och hennes far bodde på den östra.
De bodde fortfarande kvar i Sverige, men Sara hade lämnat boet och flyttat till Tyskland.
På något vis kände Sara att denna stad var hennes hem. Hon hade bara bott i Berlin i ett par veckor då hon fick jobbet som kurator på sjukhuset DKW, och även om det kanske inte var världens mest välbetalda jobb så var hon nöjd.
Så länge hon fick bo i Berlin så spelade det ingen roll hur mycket pengar hon tjänade. Hon hade kunnat bo på gatan om det innebar att hon fick stanna i staden.
Hon sick-sackade mellan stressade människor, själv stressad och sen till spårvagnen. Men när hon gick där och hade fullt upp med att se var hon satte fötterna, fastnade blicken på någonting som låg på marken, under snön. Det var ett fotografi.
Sara plockade upp det, borstade av snön och log.
Det var en bild av hennes gamla hjälte, Bill Kaulitz.
Herregud, tänkte hon. Det var ju flera år sedan de la av.
Hon stoppade fotot i fickan och rusade vidare.
Hon fylldes med en inre värme, det fanns fortfarande människor därute som hoppades.
Det var någon där ute som, efter fem år av ovisshet, fortfarande hoppades att de skulle komma tillbaka och rädda världen.
Om hon bara visste, att fotografiet på marken betydde att någon just gett upp allt hopp om en återförening.
Men så plötsligt, längs trottoaren, gick en pojke. Eller kanske en man, det var omöjligt att bestämma åldern i detta mörker. Hans ansikte skymdes av skuggor, och han gick hukad som om han frös, eller var olycklig. Kanske både och. Han hade inte mycket kläder, ett par ganska trasiga, slitna jeans, och en vanlig tjock tröja. Skorna såg ut att ha varit med ett tag. Han gick sakta, såg inte ut att vara på väg någonstans.
Plötsligt stannade han. Han såg upp mot himlen, på stjärnorna. Det såg ut som om han log åt dem. Han grävde i fickan tills han fick fram ett foto. Han stod länge och granskade det, sedan tittade han mot stjärnorna igen, släppte fotot på den blöta marken och gick därifrån.
I samma stund som han släppte fotot, släppte han även alla minnen av sin historia. I samma stund som han släppte fotot blev han en ny människa.
Berlin, måndag, tidig morgon
Sara släpade sig upp ur sängen, drämde till väckarklockan så den föll i golvet, och hasade sig fram till spegeln. Hennes korpsvarta hår trasslade sig, och ögonen var så trötta att man skulle behöva tejpa upp dem.
Hon rullade upp persiennen och såg ut på staden som redan klockan sju hade fyllts med liv.
Vissa var på väg till arbetet, andra på väg hem. Själv skulle hon åka med spårvagnen tre kvarter, ta bussen därifrån till sjukhuset hon arbetade på.
Sara var född och uppvuxen i Sverige, men båda hennes föräldrar var födda i Tyskland, och de hade länge kämpat för kärleken, då hennes mor bodde på västra sidan av muren och hennes far bodde på den östra.
De bodde fortfarande kvar i Sverige, men Sara hade lämnat boet och flyttat till Tyskland.
På något vis kände Sara att denna stad var hennes hem. Hon hade bara bott i Berlin i ett par veckor då hon fick jobbet som kurator på sjukhuset DKW, och även om det kanske inte var världens mest välbetalda jobb så var hon nöjd.
Så länge hon fick bo i Berlin så spelade det ingen roll hur mycket pengar hon tjänade. Hon hade kunnat bo på gatan om det innebar att hon fick stanna i staden.
Hon sick-sackade mellan stressade människor, själv stressad och sen till spårvagnen. Men när hon gick där och hade fullt upp med att se var hon satte fötterna, fastnade blicken på någonting som låg på marken, under snön. Det var ett fotografi.
Sara plockade upp det, borstade av snön och log.
Det var en bild av hennes gamla hjälte, Bill Kaulitz.
Herregud, tänkte hon. Det var ju flera år sedan de la av.
Hon stoppade fotot i fickan och rusade vidare.
Hon fylldes med en inre värme, det fanns fortfarande människor därute som hoppades.
Det var någon där ute som, efter fem år av ovisshet, fortfarande hoppades att de skulle komma tillbaka och rädda världen.
Om hon bara visste, att fotografiet på marken betydde att någon just gett upp allt hopp om en återförening.
Kommentarer
Trackback
