Cornyz noveller

Minns du mig? frågade rösten i huvudet.
Rösten, som hade funnits bredvid honom i tjugo år, hade börjat blekna.
Minns du mig? Frågade den igen, mer desperat.
Han letade och letade i tankarna efter ett minne, men kunde inte hitta något.
Det enda han visste var, att han kände rösten bättre än han kände sig själv.
Rösten grät, det gjorde ont i hans bröst när rösten grät. Den grät för att den var trasig, den skulle aldrig få prata mer.
Plötsligt mindes han. Bilderna for framför hans ögon en efter en, han mindes alltihop, och när han insåg vilket monster han hade varit föll han till golvet och grät tyst, precis som rösten i huvudet.
Du minns nu, eller hur? frågade rösten. Minns du nu?
Jag minns nu, svarade han tyst. Jag minns, Bill. Jag minns.

Dagen rusade förbi, i takt med att Sara stressat rusade från samtalsrum till samtalsrum. När det äntligen blev dags för lunchrast var hon så slut att hon somnade i soffan i personalrummet. Men inte fick hon sova länge, efter tio minuter vaknade hon av att dörren slogs upp. In kom Mrs Shärf, Saras avdelningschef, den suraste människan i Berlin.
- Så här ligger du och sover, medan vi andra arbetar häcken av oss?
Hon stod plötsligt mitt emot Sara, och hon såg inte glad ut.
- Men jag har lunchrast i en halvtimme till, svarade Sara förvånat.
- Så du menar att vi på DKW, stans bästa sjukhus som förväntas riskera våra liv för patienterna, ska låta en lunchrast komma emellan möjligheten att rädda liv?
- Det var inte så jag menade, Mrs Schärf... började Sara, men blev avbruten.
- Jag har bokat ett möte för dig med en patient som jag vill att du ägnar lite extra tid åt. Han skrevs in här på avdelningen igår. Om det finner sig så att ni kommer bra överens så kan jag till och med överväga att skriva över honom på er.
Sara fylldes med inombordlig lycka. Hennes första riktiga patient. Hon kände på sig att det skulle gå bra.

Hon följde efter Mrs Schärf till rummet där hennes allra första patient bodde. Innan Mrs Schärf öppnade dörren, räckte hon över journalen.
- Jag vill att du läser den här innan du träffar honom, sa hon. Det är viktigt att känna till alla detaljer, du vill inte trampa på några ömma tår.
Journalen sa inte speciellt mycket, det enda som stod där var att han, när han kom till sjukhuset, var väldigt dåsig och trasig. Han har inte pratat alls sedan dess, och de gissar att han är runt tjugofem år.
- Har han inget namn? frågade hon Mrs Schärf.    
- Han säger nästan ingenting alls, och när han kom hit fanns inga papper alls på honom, så vi vet ingenting. Men vi kallar honom för Bill, för det är namnet han brukar skrika när han drömmer. Vi antog att namnet måste ha någon slags anknytning till honom, och eftersom det är det enda vi någonsin fått ur honom så fick det bli så tills vidare.
Mrs Shärf öppnade försiktigt dörren och tittade in, som för att försäkra sig om att allt var i sin ordning, och släppte sedan in Sara.
- Bill, sa hon med försiktig stämma. Bill, detta är Sara Hoffman, hon är kurator på sjukhuset. Hon skulle vilja prata lite med dig, om det är okej?
Mannen, Bill, svarade inte. Han satt bara på sin stol i sitt nattlinne och tittade ut genom fönstret. Utanför fönstret satt en vacker korp, svart som natten. Bill släppte inte korpen med blicken, det enda tecken på att han levde var att blicken följde fågeln.
- Jag lämnar dig här en stund, sa Mrs Schärf och gick mot dörren. Ring om det blir problem.
När Mrs Schärf stängt dörren om sig drog Sara ett djupt andetag och gick försiktigt fram till Bill. Hon drog ut en stol och satte sig bredvid honom, så att hon såg hans profil.
Plötsligt kändes det som om någon hällt iskallt vatten på henne.
Hon tittade länge på ansiktet, ett ansikte som hon, i sina unga år, tillbringat hela nätter åt att studera.
- Jag kommer tillbaka om ett ögonblick, viskade hon och skyndade ut ur rummet.
Väl ute fick hon syn på Mrs Schärf som stod vid receptionen.
- Jag vet vem han är! utbrast hon, och skrämde nästan livet ur Mrs Schärf när hon uppenbarade sig.
- Vad menar du? Varför ringde du inte?
- Jag vet vem mannen där inne är! Sara var så ivrig att hon inte kunde stå still.
- Vad menar du med det? Har han pratat med dig? Det är omöjligt! Han har inte sagt ett ord sedan han kom hit.
- Nej han har inte pratat, men jag känner igen honom. Jag vet vem han är!
Mrs Schärf tittade på Sara som om hon vore galen, och hade hon inte vetat bättre själv hade hon trott att hon var det också.
Mrs Schärf svarade inte, utan såg bara väldigt förvånad ut, så Sara fortsatte.
- Min patient är inte Bill. Han är Tom Kaulitz.

- Tom...? Sara närmade sig försiktigt stolen där hon satt förut.
Tom reagerade inte alls på att hon uttalat hans riktiga namn, och för en stund blev Sara rädd att hon hade haft fel. Men så såg hon hans födelsemärken. Ingen annan hade likadana, förutom...
Sara rös när hon tänkte på det. Inte konstigt att han farit illa när de talade till honom med namnet Bill. Hon kunde inte ens föreställa sig hur det kunde kännas för honom.
- Tom, sa hon igen med säkrare röst. Känner du igen namnet Tom? Det är ditt namn, du heter Tom.
För ett ögonblick släppte Tom blicken från korpen som fortfarande satt på sin gren utanför fönstret, och sänkte den ner mot fönsterbrädan. En sekund senare satt blicken som fastklistrad på korpen igen.
Det var iallafall en reaktion, tänkte Sara och blev stolt. Hon hade nått fram.
- Jag ska lämna dig ifred nu Tom, sa hon så lugnt hon kunde. Jag kommer tillbaka lite senare och tittar till dig, okej?
Hon sträckte fram handen för att röra vid hans axel, men drog tillbaka den i sista sekund. Han behöver inte fler chocker nu, tänkte hon.
Innan hon stängde dörren stod hon länge och tittade på hans ryggtavla där han satt och stirrade ut genom fönstret.
Stackars Tom, tänkte hon. Vad har hänt med dig?
Plötsligt kände hon hur någonting landade på hennes axlar.
Ett ansvar.
- Jag ska hjälpa dig att hitta dig själv igen, viskade hon, sedan stängde hon dörren.