Kapitel 5
Jobbtimmarna flög fram och Sara kände sig inte ens trött när hon stämplade ut, bytte om och gick upp mot Tom Kaulitz rum.
Det var tidig mars, och solen smälte sakta men säkert snön som låg över gräsmattan. Än så länge syntes inget tecken på vår, men det var bara en tidsfråga.
Sara öppnade dörren till Toms rum och kikade in. Först trodde hon att ingen var där, det var kolsvart. Men sedan såg hon att han låg i sängen.
Hon gick fram till sängkanten och satte sig på stolen. Tom sov. Han såg så fridfull ut, vem kunde ana vad som pågick i hans huvud?
Älskade Tom, tänkte Sara. Vad är det som händer egentligen?
Hon hade ännu inte fått minsta ledtråd om vad som hade orsakat Toms psykiska ohälsa. Kanske var det separationen från sin tvillingbror som låg i grunden, men han borde ju ha fått hjälp! Vem lämnar en sörjande desperat människa i sticket på det viset? Varför var det ingen som gjorde något innan det blev för sent?
- Bill! Tom viskade namnet ut i den stilla luften, och Sara ryckte till av förvåning. Det var första gången hon hörde hans röst.
Hon hade hört den så många gånger på TV och internet, aldrig kunde hon väl tro att första gången hon hörde den på riktigt skulle se ut såhär.
Det syntes på honom att han drömde, han såg inte lika fridfull ut längre. Han vred sig i sängen och verkade riktigt ångerfull. Sara la sin hand på hans i ett försök att lugna honom, men det hjälpte inte. Han började svettas från pannan och vred sig ännu mer. Han gnydde som om han försökte säga något, men orden kom aldrig ut.
Plötsligt såg Sara att tårar rullade ner för hans kinder. Han grät.
Hon försökte skaka på honom så att han skulle vakna ur drömmen av sig själv, men han förblev sovande. Ljuden som kom från hans mun blev mer och mer desperata, och likaså rörelserna. Det var som om han hade osynliga kedjor runt kroppen. Tårarna gick från små bäckar till stora hav, och han grät högt i sömnen.
Aldrig hade Sara sett något så ångestfyllt. Hon försökte återigen väcka honom, utan att skrämmas, men det var som om hans känsel var bortkopplad.
Hon skakade honom i armen och ropade tyst hans namn, och till sist satte han sig upp med ett skrik. Tårarna forsade, han fick syn på Sara bredvid sängen och drog tag i hennes arm.
Sara satte sig bredvid Tom på sängen och omfamnade honom. Han grät hejdlöst och smärtsamt, och Sara bara strök honom över ryggen och viskade i hans öra;
- Det är över nu.
- Det är aldrig över, viskade Tom tillbaka.
De följande dagarna fick Sara mer och mer kontakt med Tom. Han pratade inte så mycket, men han satt heller inte och stirrade ut genom fönstret. Sara anade början till skratt flera gånger, och det märktes att han trivdes i hennes sällskap.
Även Mrs Schärf hade märkt av förändringen, och kallade Sara till sitt kontor.
- Jaha du, fröken Hoffman, sa hon och stödde armbågarna på skrivbordet. Jag har noterat flera förbättringar gällande patienten Tom. Jag har hört att du spenderat mycket tid med honom de senaste dagarna?
- Ja det har jag Mrs Schärf, svarade Sara. Ur min synvinkel tycker jag att han verkar må mycket bättre.
- Jo, det verkar ju som det. Mrs Schärf öppnade Toms journal och ögnade igenom den. Stämmer det att han har pratat med dig?
- Ja det stämmer. Lite fåordig är han allt, men vad kan man vänta sig.
Mrs Schärf fortsatte läsa, stängde sen journalen och sköt den över bordet till Sara.
- Med tanke på hans förbättring de senaste dagarna, tack vare ditt engagemang, måste jag säga att jag hade för låga tankar om dig. Jag trodde inte att du skulle klara av ett sådant svårt fall som en första patient, men det verkar som att du vet vad du gör. Är du fortfarande intresserad av att bli Toms psykolog?
Sara kände hur lyckan svämmade över inombords, och hittade sin väg ut genom tårkanalerna.
- Självklart! utbrast hon tårögd och överväldigad. Jag vill inget hellre!
- Då gör vi så, sa Mrs Schärf.
Det var mer jobb än Sara trodde, att ansvara för en egen patient. Nu var hennes arbetssysselsättning inte bara att prata med Tom, utan även att se över alla papper, alla provresultat, ha möten med alla som tar hand om honom, skriva ut mediciner samt journaler och scheman. Det var lite som att ha ett eget företag.
Hon hade haft så fullt upp hela dagen att hon inte fick tid att träffa honom förrän på eftermiddagen. När hon kom in satt Tom på sängen och åt.
- Hej, kvittrade hon, ivrig att få berätta nyheten.
Tom sköt ifrån sig tallriken, och log mot henne. Hon smälte lite inombords.
- Jag har goda nyheter till dig, Tom, sa hon och satte sig på stolen bredvid sängen. Ska du inte äta mer?
Tom skakade på huvudet.
- Du tycker inte om att äta när folk ser, är det så? Det är nämligen ingen på sjukhuset som har sett dig äta.
Tom nickade tyst.
- Jag ska snart lämna dig ifred så du kan äta upp, men först måste jag berätta en sak för dig. Jag har fått jobbet som din kurator, så nu kommer jag kunna spendera mer tid här hos dig. Hur låter det?
Toms mun formade ett litet leende, så Sara antog att han blev glad.
- Detta betyder även att jag kommer vara den enda du behöver berätta saker för. Du kommer inte behöva ha flera kuratorer som kommer in och försöker få ur dig orden, utan du behöver bara prata med mig, närhelst du känner för det, okej?
Tom nickade, och tittade ner på sina händer.
- Är det något du vill berätta för mig nu, Tom? Frågade Sara.
Tom var tyst en lång stund, men sedan drog han ett andetag och öppnade munnen.
- Kommer jag bli frisk? viskade han.
Sara hörde tvivlan i hans röst, så hon tog hans händer i sina och mötte hans blick.
- Vad är det du vill bli frisk från? Frågade hon.
- Rösten.
Sara förstod direkt vilken röst det var han pratade om.
- Vill du berätta om rösten? Frågade hon varsamt och hoppades att han skulle släppa ut det.
Han satt länge och tittade ner på sina knän, som om han gick igenom ord för ord vad han skulle säga. Flera djupa andetag drogs innan han öppnade munnen.
- Jag har hört honom ända sedan olyckan, för fem år sedan. Först bara fanns den där, men sedan blev den arg. Han sa att det var mitt fel att han var död, att det var jag som borde vara det.
- Vad hände egentligen den där kvällen?
Toms ögon var tårfyllda när han berättade.
- Vi skulle åka hem, det var vinter och halt på vägen. Jag körde. Vi bråkade om något, men jag minns inte vad. Jag var sur för att han inte kunde ge sig. Sedan minns jag bara att ambulansen kom och hämtade oss, och jag fattade att vi hade kört av vägen. Det var mitt fel.
- Det var inte alls ditt fel, Tom.
Han grät tyst, och tittade bort.
- Jag vill bara att han ska försvinna! Utbrast han. Hela han! Inte bara kroppen, rösten också.
De satt länge och pratade, så länge att det han bli svart ute.
När Sara gick hem genom den stora staden tänkte hon på det Tom hade sagt. Att han inte orkade mer. Tänk om det redan var för sent? Tänk om hon inte kunde hjälpa honom att bli kvitt rösten i huvudet?
Det snöade lite, men annars stod allt still.
Det var tidig mars, och solen smälte sakta men säkert snön som låg över gräsmattan. Än så länge syntes inget tecken på vår, men det var bara en tidsfråga.
Sara öppnade dörren till Toms rum och kikade in. Först trodde hon att ingen var där, det var kolsvart. Men sedan såg hon att han låg i sängen.
Hon gick fram till sängkanten och satte sig på stolen. Tom sov. Han såg så fridfull ut, vem kunde ana vad som pågick i hans huvud?
Älskade Tom, tänkte Sara. Vad är det som händer egentligen?
Hon hade ännu inte fått minsta ledtråd om vad som hade orsakat Toms psykiska ohälsa. Kanske var det separationen från sin tvillingbror som låg i grunden, men han borde ju ha fått hjälp! Vem lämnar en sörjande desperat människa i sticket på det viset? Varför var det ingen som gjorde något innan det blev för sent?
- Bill! Tom viskade namnet ut i den stilla luften, och Sara ryckte till av förvåning. Det var första gången hon hörde hans röst.
Hon hade hört den så många gånger på TV och internet, aldrig kunde hon väl tro att första gången hon hörde den på riktigt skulle se ut såhär.
Det syntes på honom att han drömde, han såg inte lika fridfull ut längre. Han vred sig i sängen och verkade riktigt ångerfull. Sara la sin hand på hans i ett försök att lugna honom, men det hjälpte inte. Han började svettas från pannan och vred sig ännu mer. Han gnydde som om han försökte säga något, men orden kom aldrig ut.
Plötsligt såg Sara att tårar rullade ner för hans kinder. Han grät.
Hon försökte skaka på honom så att han skulle vakna ur drömmen av sig själv, men han förblev sovande. Ljuden som kom från hans mun blev mer och mer desperata, och likaså rörelserna. Det var som om han hade osynliga kedjor runt kroppen. Tårarna gick från små bäckar till stora hav, och han grät högt i sömnen.
Aldrig hade Sara sett något så ångestfyllt. Hon försökte återigen väcka honom, utan att skrämmas, men det var som om hans känsel var bortkopplad.
Hon skakade honom i armen och ropade tyst hans namn, och till sist satte han sig upp med ett skrik. Tårarna forsade, han fick syn på Sara bredvid sängen och drog tag i hennes arm.
Sara satte sig bredvid Tom på sängen och omfamnade honom. Han grät hejdlöst och smärtsamt, och Sara bara strök honom över ryggen och viskade i hans öra;
- Det är över nu.
- Det är aldrig över, viskade Tom tillbaka.
De följande dagarna fick Sara mer och mer kontakt med Tom. Han pratade inte så mycket, men han satt heller inte och stirrade ut genom fönstret. Sara anade början till skratt flera gånger, och det märktes att han trivdes i hennes sällskap.
Även Mrs Schärf hade märkt av förändringen, och kallade Sara till sitt kontor.
- Jaha du, fröken Hoffman, sa hon och stödde armbågarna på skrivbordet. Jag har noterat flera förbättringar gällande patienten Tom. Jag har hört att du spenderat mycket tid med honom de senaste dagarna?
- Ja det har jag Mrs Schärf, svarade Sara. Ur min synvinkel tycker jag att han verkar må mycket bättre.
- Jo, det verkar ju som det. Mrs Schärf öppnade Toms journal och ögnade igenom den. Stämmer det att han har pratat med dig?
- Ja det stämmer. Lite fåordig är han allt, men vad kan man vänta sig.
Mrs Schärf fortsatte läsa, stängde sen journalen och sköt den över bordet till Sara.
- Med tanke på hans förbättring de senaste dagarna, tack vare ditt engagemang, måste jag säga att jag hade för låga tankar om dig. Jag trodde inte att du skulle klara av ett sådant svårt fall som en första patient, men det verkar som att du vet vad du gör. Är du fortfarande intresserad av att bli Toms psykolog?
Sara kände hur lyckan svämmade över inombords, och hittade sin väg ut genom tårkanalerna.
- Självklart! utbrast hon tårögd och överväldigad. Jag vill inget hellre!
- Då gör vi så, sa Mrs Schärf.
Det var mer jobb än Sara trodde, att ansvara för en egen patient. Nu var hennes arbetssysselsättning inte bara att prata med Tom, utan även att se över alla papper, alla provresultat, ha möten med alla som tar hand om honom, skriva ut mediciner samt journaler och scheman. Det var lite som att ha ett eget företag.
Hon hade haft så fullt upp hela dagen att hon inte fick tid att träffa honom förrän på eftermiddagen. När hon kom in satt Tom på sängen och åt.
- Hej, kvittrade hon, ivrig att få berätta nyheten.
Tom sköt ifrån sig tallriken, och log mot henne. Hon smälte lite inombords.
- Jag har goda nyheter till dig, Tom, sa hon och satte sig på stolen bredvid sängen. Ska du inte äta mer?
Tom skakade på huvudet.
- Du tycker inte om att äta när folk ser, är det så? Det är nämligen ingen på sjukhuset som har sett dig äta.
Tom nickade tyst.
- Jag ska snart lämna dig ifred så du kan äta upp, men först måste jag berätta en sak för dig. Jag har fått jobbet som din kurator, så nu kommer jag kunna spendera mer tid här hos dig. Hur låter det?
Toms mun formade ett litet leende, så Sara antog att han blev glad.
- Detta betyder även att jag kommer vara den enda du behöver berätta saker för. Du kommer inte behöva ha flera kuratorer som kommer in och försöker få ur dig orden, utan du behöver bara prata med mig, närhelst du känner för det, okej?
Tom nickade, och tittade ner på sina händer.
- Är det något du vill berätta för mig nu, Tom? Frågade Sara.
Tom var tyst en lång stund, men sedan drog han ett andetag och öppnade munnen.
- Kommer jag bli frisk? viskade han.
Sara hörde tvivlan i hans röst, så hon tog hans händer i sina och mötte hans blick.
- Vad är det du vill bli frisk från? Frågade hon.
- Rösten.
Sara förstod direkt vilken röst det var han pratade om.
- Vill du berätta om rösten? Frågade hon varsamt och hoppades att han skulle släppa ut det.
Han satt länge och tittade ner på sina knän, som om han gick igenom ord för ord vad han skulle säga. Flera djupa andetag drogs innan han öppnade munnen.
- Jag har hört honom ända sedan olyckan, för fem år sedan. Först bara fanns den där, men sedan blev den arg. Han sa att det var mitt fel att han var död, att det var jag som borde vara det.
- Vad hände egentligen den där kvällen?
Toms ögon var tårfyllda när han berättade.
- Vi skulle åka hem, det var vinter och halt på vägen. Jag körde. Vi bråkade om något, men jag minns inte vad. Jag var sur för att han inte kunde ge sig. Sedan minns jag bara att ambulansen kom och hämtade oss, och jag fattade att vi hade kört av vägen. Det var mitt fel.
- Det var inte alls ditt fel, Tom.
Han grät tyst, och tittade bort.
- Jag vill bara att han ska försvinna! Utbrast han. Hela han! Inte bara kroppen, rösten också.
De satt länge och pratade, så länge att det han bli svart ute.
När Sara gick hem genom den stora staden tänkte hon på det Tom hade sagt. Att han inte orkade mer. Tänk om det redan var för sent? Tänk om hon inte kunde hjälpa honom att bli kvitt rösten i huvudet?
Det snöade lite, men annars stod allt still.
Kommentarer
Trackback
