Cornyz noveller

Det var torsdag. Den fulaste torsdagen på hela året. Regnet öste ner och det såg inte ut att bli bättre. Sara sprang i vattenpölarna till spårvagnen, med sin röda kappa flygande omkring sig. Vinden tog tag i hennes hår så att hon knappt såg någonting mellan lockarna.
Inne på sjukhuset möttes hon av Mrs. Schärf som snabbt visade henne in till sitt kontor.
- Det har varit en jobbig natt, började hon. Tom har varit helt ifrån sig. Ingen lyckades komma nära honom.
Sara blev kall, och fantasin skenade iväg. Skräckbilder dök upp i huvudet på henne och hon väntade sig det värsta.
- Han ligger på akuten nu, läget är inte bra. Han tog en överdos strax efter midnatt, och därefter har det bara gått utför.
Sara blev så chockad att hon inte visste vad hon skulle svara. Det enda hon visste var att hon måste till honom, nu!
- Han lämnade detta, Mrs Schärf lämnade över en lapp.

”Tack för att du försökte Sara”

Han tänkte försvinna. Vad hon än gjorde så skulle han alltid vara fast besluten av att avsluta allt. Hon skulle aldrig kunna rädda honom.
Hon tog ledigt resten av dagen, och satt hos honom i flera timmar. Han var kopplad till en respirator som höll honom levande. Hon tog hans hand och hoppades på att han skulle krama den tillbaka, men ingenting hände.
Ett par dagar passerade utan att någonting förändrades, och Sara blev tvungen att återgå till arbetet. Livet kretsade trots allt inte bara runt den där mannen. Andra patienter kom och gick, och Sara kunde tänka på annat än det hon fruktade allra mest.
Hon hörde honom om nätterna, hon hörde hur han grät och önskade att rösten skulle försvinna, och hon önskade att det fanns ett annat sätt.

Det hade hunnit bli mitten av mars, det mesta av snön hade smält och solen uppenbarade sig allt oftare. Trots det var det aldrig riktigt soligt.
Sara hade just avslutat sin lunch och gick för att besöka Tom, men istället fann hon läkare som sprang fram och tillbaka ifrån rummet. Hon greps av panik men blev samtidigt helt paralyserad. Hon stod och såg på när de rullade ut honom ur rummet, och halvsprang längs korridoren. Hon stod och såg efter dem samtidigt som hon i tankarna var bredvid honom. Hon kände att hjärtat brast inombords, och på så vis förstod hon att det var för sent.
Minuterna gick, eller om det var timmar, hon var inte säker.
Hon väntade utanför salen, och till slut kom läkaren ut. Han skakade på huvudet och tog av sig munskyddet.
- Vi gjorde allt vi kunde, men kroppen var nästan helt borta. Det var som om den hade gett upp.
Sara lyssnade inte mer, utan gick ut i regnet. Hon började gå längs med gatan utan något utsatt mål, hon bara fortsatte gå.
Hon tänkte på hur fort Tom hade blivit en del av hennes liv, och hur fort det hade förändrats.
Hon hade funnit honom, och sedan tappat honom.
Hon gick länge, länge, och tänkte på allt som varit. Hon var helt säker på att det fanns en mening med det, att det var ödet.

Det var en ovanligt regnig kväll i Berlin, Tyskland. Gatlyktorna lyste upp de tomma gatorna med sitt gulorange ljus. Inte en levande varelse i sikte. En kall vind satte träden i rörelse, annars var allt helt stilla.
Men så plötsligt, längs trottoaren, gick en flicka. Eller kanske en kvinna, det gick inte att se. Hennes ansikte skymdes av skuggor, och hon gick hukad som om hon frös, eller var olycklig. Kanske både och. Hon hade långt mörkt hår som droppade från regnet, och en röd kappa. Ansiktet var vackert blekt. Plötsligt stannade hon. Hon såg upp mot himlen, på stjärnorna. Det såg ut som om hon log åt dem.
Hon grävde i fickan tills hon fick fram ett foto. Hon stod länge och granskade det, sedan tittade hon mot stjärnorna igen, släppte fotot på den blöta marken och gick därifrån.
Hon var så upptagen med att försöka rädda hans liv, att hon inte insåg att det var han som räddat hennes.