Om gymnasiet

Har tänkt mycket på detdär med gymnasiet. Vad som egentligen hände, varför det blev som det blev. 
Jag har väl alltid trott att mina föräldrar skyllde det på mig. Jag tyckte väl att det var mitt fel att jag sprang rakt in i väggen, och jag tyckte väl att jag var en dålig människa som inte orkade ta mig i kragen.
Men jag hade fel. 
Pappa ringde idag, och vi pratade en del om skolan. Och jag fick det bekräftat att de aldrig la skulden på mig. Jag var helt enkelt inte redo för gymnasiet när jag började.
Det var som att jag var en ballong, och skolan blåste in en massa luft som jag inte kunde hantera, så tillslut sprack jag. Och de flesta vet nog, att har man gått sönder så är det inte så jävla lätt att resa sig upp, plocka upp bitarna och kämpa vidare. Det är näst intill omöjligt faktiskt. 
Man kan inte laga sig själv på en dag.
Men det trodde jag väl då, så jag blev arg på mig själv när jag inte lyckades vilket gjorde att jag kraschade in i den där jävla väggen en gång till. 

Jag förändrades så mycket under gymnasietiden. Jag var emo, jag var halvsleaze/halvscene, och sedan någonstans på vägen hittade jag mig själv och blev Corny. 
Jag blev kär för första gången, och jag fick mitt hjärta krossat för första gången. Jag är inte säker på om jag är nöjd med mig själv som jag är idag, det är väldigt ofta jag saknar tiden då jag var annorlunda.
Men jag är iallfall stolt över den jag är nu.






Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

RSS 2.0