Det här är en av mina favoritlåtar med Emil, så himla fin. Den handlar om när man är sådär långt nere, att man känner att man inte kan ta sig upp igen. Så gör man det ändå. 
Och när man är sådär megalycklig över det, så faller man ändå ibland. Det är livets gång, liksom.

Om 13 dagar åker jag till Gotland, och jag kan inte riktigt förklara mina känslor angående det. På något vis känner jag mig olycklig, nästan panikslagen. Även om jag är så himla lycklig!!
Åååh!!